Under en viss tid i mitt liv så kom jag till den punkten som jag tror alla kommer till nån gång, man tvekar på sig själv. Är det här rätt? Jag tvekade på allt. Jag slutade t.o.m att skriva dagbok för att jag ansåg att jag inte kunde skriva. Jag hittade mycket fel i mitt liv men gjorde praktiskt taget inget åt det. Nu tänker jag på dom där ute som sitter i samma situation idag. Jag funderade på vad det var som fick mig att ändra på allt som jag ändrade på.

Helt ärligt kan jag inte svara på det. Jag vet bara att träning var något som gav mig energi & en skillnad i mitt liv, det gav en förändring som jag älskade.

 

Man kan känna sig stark på många vis men jag tror att om man känner sig stark fysiskt så känner man sig också starkare psykiskt. För stark är jag, på många vis. Många kan kanske ta mig som lite knäpp ibland, kanske inte den smartaste. Men det är en roll som jag till viss del har valt.

Att ibland kunna backa och låta andra träda fram. Tycker det är fint att kunna hålla käften för att lyssna på andra. Jag behöver ha den förmågan för att kunna skriva. Lyssna på andra ger så mycket. Sen så kanske det är fel vissa gånger att inte säga vad man tycker. Men det är något nån annan får avgöra. Jag kan säga "nej jag hade ingen aning". Fastän jag har det. Spela dum är roligt ibland. 

 

Jag tror det är svårt för många att erkänna sina olika roller i samhället. Att man går in i olika roller beroende på situation. Att jag erkänner det är stort. Jag glömmer aldrig vem jag är men jag glömmer inte heller mina roller. Nu menar jag små roller som att leka med lego med barnen eller sitta på möte med viktiga människor. 

 

Om ni inte fattar nått av det jag skriver så gör det ingenting.